Dear God
Har fått en del negativa reaktioner från familj och så ang. det här med Thailand. undrar varför. Jag vet att ni oroar er för att jag inte ens hunnit komma iordning här i örebro än och så ska jag helt plötsligt åka bort i ett annat land och jobba.
men så här är det :
Jag har ingenting här att leva för, inget som verkligen som vill att jag ska gå upp på morgonen. jag förlorar ingenting helt enkelt. Och efter allt som hänt med jimmy osv så behöver jag det här, det är det jag alltid har drömt om sen jag va typ 13/14 år och det vet ni. Jag har alltid pratat om att jag vill resa runt, att jag vill flytta och jobba utomlands. Jag vill känna att jag kommer någonstans i mitt liv och att jag får leva ut det. för på alla dom här åren har jag kännt att jag inte lever med mig själv eller hur man ska säga, jag har bara gjort saker för "att jag måste göra dom".
det är nu mitt liv börjar känns det som. det är det här jag längtat efter, det är det här jag har drömmt om. var glada för min skull?
jag har inte haft bra kompisar här, allt har bara gått upp och ned hela tiden
pojkvänner som svikit mig
mått skit i flera år och slösat bort mitt liv på vad? sova typ. inte gjort någonting alls.
bara fyllt ut med "måsten" känns det som.
ni tänker säkert "ja när du väl fått ett bra jobb i örebro och lägenhet och allt börjar ordna sig ska du skita i allt blablabla."
jags kiter inte i allt? jag börjar leva mitt liv som Sofia, självständigt. jag vill lära känna mig själv och jag vet att jag inte vill vara kvar i tråkiga sverige och det har jag som sagt alltid sagt, jag vantrivs, känns inte som hemma här och jag vill ut och äventyra.
lägenheten här? det är väl inte hela världen? får bostad i thailand och om jag hyr ut lägenheten i andra hand har jag ju ett hem att komma hem till när jag kommer tillbaka till sverige eller om jag säger upp den så kan jag väl bara söka om för jag står fortfarande kvar i alla bostadsköer.
(var lugna jag kommer inte flytta hem igen)
mitt jobb? jag vantrivs verkligen där, dethänder ingenting och jag vill utvecklas, vill känna att jag kommer någonstans i min karriär, okej jag har intej obbat där så himla länge MEN dom som harj obbat där i drygt 2 år sitter fortfarande och säljer samma saker som dom gjorde då tills nu, det händer liksom ingenting. det står stilla. Och det spelar ingen roll hur hårt man än arbetar osv. det är inte kul att sitta där och säga exakt samma saker tusen gånger om dagen i 2 år framför en dator. jag tar hellre livet av mig. jag kvävs redan nu på jobbet, om det inte vore för dom jag jobbar med skulle jag sagt upp mig för länge sen.
hur ofta får man en sådan här chans? once in a lifetime typ. och även om det här jobbet inte är något jag kan tänka mig att jobba med i flera år så är det en bra början, halllå jag är bara 18 år och man vet inte vad man vill jobba med, men hoppar fram och tillbaka mellan olika jobb tills man hittar något som man trivs med och passar att jobba med. ni har väl inte haft samma jobb som ni har nu från att ni var typ 18 år? nej just det.
Jag behöver förändring, behöver komma bort, starta om, och bara få vara jag och få vara självständig utan allas hjälp och daltande hit och dit. jag vill inte känna mig misslyckad, ostabil och att jag inte klarar någonting. för det framstår jag som hela tiden. låt mig få bevisa att det här är det jag drömmt om, det här är det jag vill. det var ju som när jag åkte ned till tyskland, jag gav allt då också, reste själv osv. för jag brinner för det jag vill!
sverige överhuvudtaget är jag less på pga allt som hänt dom senaste åren.
jag får ångest och lite paik när jag tänker på dom jobb jag haft och skolorna osv som jag inte har skött pga att jag vantrivs. jag vet att jag ger 100% när jag vill det, när jag brinner för det, jag ger allt då. det var som mitt jobb jag har nu i början, jag gav allt, gick tom upp halv fem på morgonen och bodde hos farmor, det säger väl också mycket? haha
men nu har allting blivit så enformigt där, cheferna är inte ens trevliga längre, och en del är helt dumma i huvudet (jag vet det finns sådana överallt) men man får höra mer vad man är dålig på än det possitiva där. + man tjänar typ ingenting, då känns det rätt ovärt att ens gå upp på morgonen. nej usch.
innan jag åker ska jag betala alla mina skulder/räkningar. så dont worry.
jag klarar det här. skulle ni skita i den här chansen om ni fick den när ni var 18 år? nej. då är man inte frisk någonstans.
var glada att jag ordnat upp mitt liv och se hur långt jag har kommit sedan i vintras/våras. vad gjorde jag då? sket i världen och låg hemma och stoppa huvudet i marken.
men så här är det :
Jag har ingenting här att leva för, inget som verkligen som vill att jag ska gå upp på morgonen. jag förlorar ingenting helt enkelt. Och efter allt som hänt med jimmy osv så behöver jag det här, det är det jag alltid har drömt om sen jag va typ 13/14 år och det vet ni. Jag har alltid pratat om att jag vill resa runt, att jag vill flytta och jobba utomlands. Jag vill känna att jag kommer någonstans i mitt liv och att jag får leva ut det. för på alla dom här åren har jag kännt att jag inte lever med mig själv eller hur man ska säga, jag har bara gjort saker för "att jag måste göra dom".
det är nu mitt liv börjar känns det som. det är det här jag längtat efter, det är det här jag har drömmt om. var glada för min skull?
jag har inte haft bra kompisar här, allt har bara gått upp och ned hela tiden
pojkvänner som svikit mig
mått skit i flera år och slösat bort mitt liv på vad? sova typ. inte gjort någonting alls.
bara fyllt ut med "måsten" känns det som.
ni tänker säkert "ja när du väl fått ett bra jobb i örebro och lägenhet och allt börjar ordna sig ska du skita i allt blablabla."
jags kiter inte i allt? jag börjar leva mitt liv som Sofia, självständigt. jag vill lära känna mig själv och jag vet att jag inte vill vara kvar i tråkiga sverige och det har jag som sagt alltid sagt, jag vantrivs, känns inte som hemma här och jag vill ut och äventyra.
lägenheten här? det är väl inte hela världen? får bostad i thailand och om jag hyr ut lägenheten i andra hand har jag ju ett hem att komma hem till när jag kommer tillbaka till sverige eller om jag säger upp den så kan jag väl bara söka om för jag står fortfarande kvar i alla bostadsköer.
(var lugna jag kommer inte flytta hem igen)
mitt jobb? jag vantrivs verkligen där, dethänder ingenting och jag vill utvecklas, vill känna att jag kommer någonstans i min karriär, okej jag har intej obbat där så himla länge MEN dom som harj obbat där i drygt 2 år sitter fortfarande och säljer samma saker som dom gjorde då tills nu, det händer liksom ingenting. det står stilla. Och det spelar ingen roll hur hårt man än arbetar osv. det är inte kul att sitta där och säga exakt samma saker tusen gånger om dagen i 2 år framför en dator. jag tar hellre livet av mig. jag kvävs redan nu på jobbet, om det inte vore för dom jag jobbar med skulle jag sagt upp mig för länge sen.
hur ofta får man en sådan här chans? once in a lifetime typ. och även om det här jobbet inte är något jag kan tänka mig att jobba med i flera år så är det en bra början, halllå jag är bara 18 år och man vet inte vad man vill jobba med, men hoppar fram och tillbaka mellan olika jobb tills man hittar något som man trivs med och passar att jobba med. ni har väl inte haft samma jobb som ni har nu från att ni var typ 18 år? nej just det.
Jag behöver förändring, behöver komma bort, starta om, och bara få vara jag och få vara självständig utan allas hjälp och daltande hit och dit. jag vill inte känna mig misslyckad, ostabil och att jag inte klarar någonting. för det framstår jag som hela tiden. låt mig få bevisa att det här är det jag drömmt om, det här är det jag vill. det var ju som när jag åkte ned till tyskland, jag gav allt då också, reste själv osv. för jag brinner för det jag vill!
sverige överhuvudtaget är jag less på pga allt som hänt dom senaste åren.
jag får ångest och lite paik när jag tänker på dom jobb jag haft och skolorna osv som jag inte har skött pga att jag vantrivs. jag vet att jag ger 100% när jag vill det, när jag brinner för det, jag ger allt då. det var som mitt jobb jag har nu i början, jag gav allt, gick tom upp halv fem på morgonen och bodde hos farmor, det säger väl också mycket? haha
men nu har allting blivit så enformigt där, cheferna är inte ens trevliga längre, och en del är helt dumma i huvudet (jag vet det finns sådana överallt) men man får höra mer vad man är dålig på än det possitiva där. + man tjänar typ ingenting, då känns det rätt ovärt att ens gå upp på morgonen. nej usch.
innan jag åker ska jag betala alla mina skulder/räkningar. så dont worry.
jag klarar det här. skulle ni skita i den här chansen om ni fick den när ni var 18 år? nej. då är man inte frisk någonstans.
var glada att jag ordnat upp mitt liv och se hur långt jag har kommit sedan i vintras/våras. vad gjorde jag då? sket i världen och låg hemma och stoppa huvudet i marken.
Kommentarer
Trackback
