People say that I think too much

jag sitter och tänker tillbaka på massa saker, och undrar vem fan jag är egentligen? kan inte riktigt sätta ord på det.
jag minns från dagistiden, alltid den tysta och blyga tjejen som inte ens vågade säga hej till någon, som grät efter min syster för var på olika avdelninga rpå dagis. Jag älskade sniglar och maskar och lekte alltid i skogen.

jag hade kompisar och vi skulle alltid hitta på dumma saker så jag fick alltid skäll, och då skämmdes jag och blev ledsen.

jag ritade alltid konstiga teckningar, jag skrev konstiga saker ser jag när jag kollar igenom min gamla dagbok från när jag var 7 år.

kommer ihåg när man färgade håret svart, piercade sig, tyckte att man var allmänt tuff. Lyssnade på skejt, slutade med att jag hade noll kompisar i skolan. kan inte förstå hur mycket hat jag verkligen hade i mig på den tiden. jag hatade allt och alla, jag pratade aldrig med någon. ingen tyckte om mig och jag tyckte att ingen förstod sig på mig. ungefär som dagens emo kids!

när man började supa, busringde, gjorde bort sig på fyllan, skolkade. vad fan?
nu sitter jag här och tycker att jag inte kommit någon vart i livet, allt har mest varit en redn berg och dalbana med ångest och hat. inte för attlåta deprimerad eller så men det har v erkligen varit så. började ljuga för att bli omtyckt av folk,
sen kom en person in i mitt liv men den sårade mig så djupt. och jag fattar inte varför jag inte bara släpper dom tankarna? varför har jag separationsångest? det är verkligen sjukt och jag verkar sjukt besatt och psykiskt störd genom alla sms och telefonsamtal. jag får liksom inte något svar iaf. fick ett svar och det var "dra åt helvete"

och jag känner bara att jag vill ligga i min säng och gråta. wtf! jag är väl inte 14 år längre? eller jag kanske är det fast jag tror jag är stor, vuxen och 18. föresten är det kul med alla innan dom fyllt 18. alla typ "åh när jag är 18 så ska jag flytta hemmifrån, jag ska jobba, ingen kan bestämma över mig och jag ska bara leva liiiveeeet!!!"

lol? ofta så fort man fyller 18 så får man jobb och lägenhet och allt är fritt och man kan göra som man vill. varför tänker man alltid så? naiv och liten tönt är vad man är, men rätt roligt är det ändå. "asså då kan jag supa som fan varje helg på krogen " jaha vart får du pengarna ifrån då lille du? ha ha ha ha.

förra sommaren var jag så sjukt lycklig och nöjd med mitt liv. allt var perfekt och allting flöt på.
jag saknar 2007 som fan..lite i smyg. fast till alla säger jag att jag hatade den tiden och ba hehe bättre nu jag är jö 18 lol.
men så är det inte. jag saknar 2007 som fan! kunde inte tiden bara stanna kvar där? det vore helt perfekt! faktiskt.

jag hatar att jag bara lever på mina minnen, och inte ser frammåt. varför tänka tillbaka och typ "uhu böättre dååå saknar det och blabla" det tar massa av min tid jag har NU och gör att jag går miste om massa saker. jag är fast i mina tankar och jag vet bara inte hur jag ska kunna komma ur det. det är jobbigt. väldigt jävla äckligt jobbigt. känns som om det bara är jag som inte klarar av nya tag, som har svårt att släppa saker.

jimmy kommer hit imorgon, han är snällaste killen ever, verkligen. en sån som många önskar att den hade som pojkvän och han råkar tycka om mig, och vi har haft våra mysiga stunder när jag bodde i nortan, men jag kan inte känna något för honom, men jag vill det. jag kan intekänna något för någon. för jag har tankarna på det förflutna. jag vill vara kär i jimmy, gå vidare och ha det bra för jag vet att vi skulle få det underbart (för vi har haft så jävla underbart när vi varit tillsammans och bara myst) och det lär bli så imorgon också. men jag kan inte ge mitt hjärta till någon annan. det går inte.

inte meningen att det här ska vara en deppig blogg med problem men var tvungen att bli lite flikka14KENT för en stund känner jag.